
Action/Thriller
I Rollerna: Konstantin Khabenskiy, Vladimir Menshov, Mariya Poroshina, Galina Tyunina, Yuri Kutsenko, Dmitry Martynov
Regi: Timur Bekmambetov
Manus: Timur Bekmambetov, Laeta Kalogridis
27/12-08
1"
din guide i videobutikens myller
1"
3"
4"
3"
2"
5"
0"
3"
1"
3"
3"
5"
4"
3"
4"
5"
4"
4"
5"
4"
4"
3"
1"
3"
3"
2"
3"
Tänk varulvar, vackra flickor i huvudrollen och massvis med blod. Cursed var väldigt Wes Craven rakt igenom och det var det kändes som om man sett filmen ett antal gånger tidigare. Att Christina Ricci och Milo Ventimiglia (från Heroes) var med höjde ribban något, men det varv väldigt genomskådligt nästan från början. Jag säger inte ofta nej till vampyr eller varulvsfilmer, men efter att ha sett så pass många så känner man som sagt igen varje scen. Den var varken löjligt bra eller löjligt dålig, men lite smålöjlig var den och fylld med klichéer. Att skolans tönt plötsligt skulle bli supercool efter att ha blivit biten av en varulv och att det var hjältinnans mystiske pojkvän som var skurken var något man förstod (men hoppades innerligt att det inte skulle hända) från filmens början. Det var inte så att jag tycker att det jag slösade bort tid genom att se filmen, men jag hade önskat att Wes Craven kunde variera sig lite mer.
2"
Om jag fick döpa om filmen till något jag tycker skulle representera den, så skulle namnet ha blivit "Filmen om ingenting". Visst, filmen har såklart en handling, men det känns som om den är gömd under våld. En väldigt grafisk film där allt visas så direkt att man nästan inte orkar se; sexscener som är en kjol bort från att placera filmen hos vuxenfilmerna efter klockan tolv, och blodiga skador och vapenintriger som slutar blodigare än verkligheten skulle göra. Jag funderade på att resa mig upp och gå och lägga mig ett tag, men jag kände att nu när jag även har börjat se den så kan jag väl ta att se klart den. Jag hoppades att Viggo Mortensen skulle lyfta filmen, men den fortsätter i samma långsamma fart hela filmen igenom. Det var en och en halv timme jag verkligen kan tänka mig ha kunnat spendera bättre.
1"
Jag har aldrig riktigt varit ett fan av Robert DeNiro, men jag säger inte nej till att se en film med Edward Norton. Tyvärr blev jag besviken. Upplägget med att en konsttjuv ska göra sin sista och största stöt känns väldigt övergjord, och den här föll i alla kliché fällor som finns. Dessutom gjorde det låga tempot och de ganska bristande replikerna att man aldrig riktigt kom in i filmen, det kändes mer som om man blev utestängd från en vänkrets. Visst blev jag smått indragen när filmens stora final kom, men det blir man väldigt ofta i sådana här filmer. Man är förväntad att känna så, och därför gör man det. Väldigt blek film allt som allt.
2"
Jag vet allvarligt talat inte riktigt hur jag ska uttrycka mig över Funny Games. Jag kom ut från biografen i chocktillstånd och illamående och kunde inte formulera ord för att beskriva den. Vilket jag knappt kan nu heller. Ordet jag skulle använda är nog makaber. Filmen går ut på att två överklass pojkar (Michael Pitt och Brady Corbet) ska hinna döda en familj inom 12 timmar genom olika lekar. Den var sjuk rakt igenom, men excellent filmad och fantastiskt skådespeleri. Du förstod aldrig riktigt att det inte var en live dokumentär och inte en riktig film. Så det är skådespeleriet och hur den filmats som jag baserar betyget på, för jag kan fortfarande inte sätta andra ord än 'makaber' för att förklara filmen.
4"
Ni vet en sådan där film som du absolut inte tror du kommer gilla, men sedan blir totalt överraskad och det visar sig att du älskar den? Så var det med Transformers för mig. Jag föväntade mig någon barnfilm där de försökt klämma in så mycket specialeffekter som det går, men det visade sig vara totalt annorlunda. Transformers är inte på långa vägar en barnfilm. Visst, storyn är ganska orealistisk och "cartoonish", men de häftigaste special effekterna jag någonsin sett (och ändå inte för många) och fantastiskt skådespeleri lyfta filmen väldigt högt i rankingen. De första 40 minuterna var något sega, men efter det så satt jag på helspänn genom hela filmen. Musiken var fantastiskt bra gjord även den, med hela tiden en något metalliskt klang i sig. Jag älskade filmen, men jag befarar att det kan bli en tvåa. Uppföljare blir sällan bra.
5"
Nyinspelningen av Planet of the Apes skiljer sig smått från originalet i storyn, men håller samma linje. Rymdfarare försvinner i tiden och kraschar på en underlig planet där aporna dominerar planeten, med människor som sina slavar. Då jag hörde att Tim Burton var regissören till filmen blev jag smått exalterad (och att även Helen Bohman Carter är med och spelar den människoälskande apan gjorde mig ännu gladare), men den skilde sig ganska drastiskt från hans tidigare filmer. Som en recensent i Metro (om jag inte minns helt fel) sade; "För lite Tim Burton, för mycket Hollywood". Och det är verkligen så. De är inte de fantastiska karaktärsdjupen som jag associerar med honom (att man direkt ser vem som är den elakaste, i detta fall Tim Roths karaktär, gör det hela smått otrovärdigt - om man bortser från att hela filmen utspelar sig på en planet styrd av apor). Inte heller är det en känsla av mystik och magi över det hela. Allt känns väldigt Amerikanskt och som en typisk actionrulle. Det enda som riktigt är Tim Burton för mig är dekoren; alla scener är fantastisk fantasifulla och vackert uppbyggda. Filmen var väl helt okej, men ingen superfilm, som sagt. Dessutom så blev jag väldigt besviken på slutet.
2"
Intolerable Cruelty är nog en av de roligare romantiska komedier jag sett på länge. Med en början nästan i b-filmsklass, så var förväntningarna inte speciellt höga. Och visst, första delen av filmen var smått förvirrande, men den växte och George Clooney gjorde ett utmärkt porträtt som skillsmässoadvokaten Miles Massey. För mig kändes filmen väldigt klichéartad i början, och det var som om jag räknat ut hela filmens upplägg innan den ens visats halvvägs. Men jag blev förvånad, om och om igen, över hur de vände riktningar kors och tvärs. Det är faktiskt en av de få filmer jag har skrattat högt till (det händer inte ofta), och filmen var som en komedi av en romantisk komedi. Det är ett väldigt underhållande sätt att spendera sin lördagskväll.
4"
Dream Girls är nog en av de bästa musikaler jag någonsin sett. Med så fantastisk musik som fångar mig, trots att jag vanligtvis ogillar stilen, och underbara roller så är det inte konstigt att den fick 8 Oscar nomineringar. Och att Jennifer Hudson blev Oscar belönad för Bästa Kvinnliga Biroll för den här filmen, som även var hennes stora genombrott, är ingen större chock. Storyn är välarbetad och skådespelarna perfekt matchade med sina karaktärer. Det var mer än en gång som håret på mina armar resta sig i rysningar på grund av den maffiga musiken. Man riktigt känner för Jennifer Hudsons karaktär Effie när allt börjar gå dåligt och man blir lätt meddragen i musiken. Dream Girls tappar aldrig takten utan man är medryckt från början till slutet. Och trots att både Beyoncé och Jennifer Hudson från början är sångerskor, så gör de en fantastisk insats med sina karaktärer. Det är inte Beyoncé man ser i en film, utan Deena - The Dreams frontsångerska. Dream Girls är ett måste för både musikalälskare och filmfantaster. En film för alla, egentligen.
5"